Ur tidningen Nya Dagligt Allehanda den 5 juni 1867. Där påpekar man att inom Junsele var nöden störst i byarna Gårelehöjden och Tarsele.
Missväxtåren 1867–1869, som framför allt drabbade norra Sverige, var den sista svåra missväxten i Europa. Den dåliga skörden ledde till katastrofala följder. Speciellt 1867 var våren extremt kall och sommaren dröjde med isar på sjöarna fram mot midsommar.
Provinsialläkaren för distriktet skriver bl.a. följande i sin årsrapport för 1867;
Genom flera års klena skördar och 1867 års nära totala missvext har detta distrikt blifvit ett fattighus. De riktiga bidragen till nödens lindrande, var både staten och enskilda lemant, räcka dock ej till åt alla hungrande magar, Dock har mig veterligen ej någon inom distriktet omkommit af svält. Lyckligt för folket som ej förr har varit att timmerdrifningen skett i stor skala och således tillfälle till arbetsförtjenster funnits.
Här är ett utdrag ur en dagbok förd av bonden Anders Olof Myrholm i Vallen Junsele;
Den 31 Maij 1867. Snön har i går och i dag nästan gått af åkren, en tredjedel ligger qvar på åkren. Det är svår foderbrist och inte bättre för människor. Folk har förlorat alt mod och inga goda utsigter är för något got år. Stor pänningbrist och exekutiva Auktioner utan al ända. Så svår tid har icke varit i dettaårhundrade. Herren straffar för synd. Lär oss bekänna synden.
Men till slut så blev det ju bättre år och dagar, och den 2 februari 1873 skriver Anders Olof följande;
Hela januari har varit blid. Timmer bulrar i hägnen alla dagar, de kjöra för ända till 16 Riksdaler om dagen. Vi har intet mistat mer än en galt och två får på dessa år. Herre var mäd oss under det kommande året och lär oss hoppas upå din godhet. Lär oss att även samla för våra odödliga själar. I denna by har ingen dött på 1 och halvt år. Håll oss bredd att träda ut ur tiden in i evigheten.